Uuusch vilken ångest jag hade inför idag, och kommer säkerligen ha ikväll inför imorgon med.. men jag dog inte idag, och dör inte imorgon.
Fina svärmor ringde igårkväll och erbjöd stöd & hjälp, och underbara mamma gjorde samma imorse. Hur gärna jag än ville slänga över det på dem, eller iaf ta emot stödet så tackade jag nej. Jag tror att om jag har ngn som ska vara där hela tiden och hjälpa och stötta så lutar jag mig för mycket på det. Hade mamma varit med så hade jag nog låtit henne ta över helt, så hade jag ägnat mig åt Kevin. Hade svärmor suttit i bilen utanför och jag hade varit medveten om att hjälpen fanns där så hade jag nog låtit paniken ta över, släppt allt och skrikit på hjälp. Men det gjorde jag inte. Jag gjorde det själv, med hjälp av mina barn. Stolt? Jaa!
Det hjälpte en del att dom var ute idag, men samtidigt var det jobbigt att möta heeeeeeela dagiset på en gång. När man lämnar i hallen möter man 0-4 pers typ. Trodde först att jag bara skulle lämna över henne, men hon ville ha regnbyxor och ville ha min hjälp till det.. och vad säger man till en 3-åring? Nej mamma vill inte? Näe, jag gjorde det. Pulsen gick upp och den gick ner, svetten rann av mig fast vi var utomhus, och jag bara hade linne under min tunna träningsjacka och det var 6 grader ute. Ungarna sprang runt i overall. Flera gånger kände jag paniken, och “det här går inte”. Men en unge hälsade, en annan glodde ut mig, en tredje kastade sand på vagnen, en fjärde och en femte krockade med sina traktorer in i vagnen..  distraherad.
Det gick. Och imorgon går det en gnutta bättre. Tror jag.