Varför?!?!?!
Jag är irriterad, arg och sårad. Varför kan ni inte sätta er in i en annan människans situation lite bättre? Varför vill ni inte förstå? Varför kan ni inte förstå? Panikångest & social depression. Jag har förklarat gång på gång på gång hur det fungerar och hur jag mår.. och vad gör folk då? Tar för givet att jag ska gå på min brorsons dop idag, frågar om vi ses där, frågar varför jag inte kommer. Är det sååååå svårt? Hade jag varit frisk nog att klara av att gå på min lille brorsons dop så hade min egen son varit döpt för längesen! Och nej, det går inte att försöka en stund, bita ihop eller kämpa. Det fungerar inte på det sättet. Hade det gjort det hade jag kanske levt ett mer normalt liv än vad jag gör.
Jag är stolt över mig själv just nu och tycker inte om att behöva känna såhär. Jag tog mig igenom massvis som jag inte trodde jag kunde när jag hade njurstenen just eftersom det var fysiskt. Ett pyttesteg på vägen. Jag har klarat av två stora kalas och massvis med städ och stress och bakning två helger i rad utan att gå in i väggen totalt. Det har varit mycket tårar och mycket sömnlösa nätter innan kalasen, men jag gjorde det och jag tror inte att många märkte vilken panik jag hade när det knackades på dörren …
Tillbaka till dopet. Självklart känns det inget bra att missa. självklart hade jag velat gå. Men nu är det inte så och min bror och svägerska har vetat detta ett tag. Jag missade söta lilla Olivias dop också, jag har missat flertalet kalas och partaj, jag har missat när Alicia åkt skridskor för första gången, jag har missat pulkaåkningar, jag har inte varit med Kevin på Bvc en enda gång, jag har missat båda barnens hjärtundersökningar på sjukhuset, jag har missat massvis..
Vet inte varför jag ens förväntar mig att någon ska förstå…
Ni tre är mitt allt, mitt liv. Det är er jag kämpar för, det är för er jag går till kuratorn och det är för er jag klampar vidare från kuratorsenheten till psyk. Jag vill ha mitt liv tillbaka och få chansen att gottgöra och vara en bra mamma och en bra flickvän/sambo <3
3 kommentarer:
Försök skit i dom!! Synd bara dom inte kan respektera dig och dina saker! Du vet vad vi tycker och vi finns här om du behöver något=) <3
jag förstår. har levt med social fobi och panikångest så länge jag kan minnas.. dock var det inte förrän för 11 år sen som jag fick det på papper. för 4 år sen fick jag även efter utredningar på psyk veta att jag är manodepp och har ADD.. hjärnspöken deluxe med andra ord ;) jag förstår att du inte alltid kan, eller vill, men ibland kan det kännas så mycket bättre att våga sej ut och möta sina demoner.. även om det bara handlar om att fara på affären och köpa ett mjölkpaket, även om det tar emot! jag har provat säkert 15 olika medeciner och inget har hjälpt mej hittills.. jag känner mej bara som en försökskanin. dock ger samtalsterapi mej en liten extra knuff ibland! jag säger inte att du borde gått på dopet heller, för jag vet precis hur du känner och stressen och ångesten som tar över bara av tanken.. been there done that, jag har undvikit så mycket bara för att jag känner att jag inte klarat av det. JAG KAN INTE. men jo, jag kan visst.. det sitter så mycket i ens eget huvud. du och jag kanske skriker av smärta på insidan av att möta en del människor, eller ha kalas för våra barn, gå ut med hunden eeeller bara gå ut i lekparken med barnen. men samtidigt som du säger.. tänk så mycket vi missar, så mycket man hade velat vara med på, så många upplevelser som går förlorade.. jag tackar fortfarande nej till mycket, och undviker en del situationer både medvetet och omedvetet.. av vana, för det känns tryggt. men en del saker gör jag faktiskt ändå, mot min vilja, för barnens skull.. barnen är alltid viktigast:) nu har ju jag varit sjukskriven pga min psykdomar i 6 år. och har en långtidssjukskrivning iaf tills juni 2014 just nu.. som ev blir förlängt. vilket har varit underbart då både min kontakt på FK och min psykiatriker i samråd rådde mej att bara ta det lungt i min takt medans tobias va hemma och föräldraledig som han varit nu sen joliee föddes.. tills för 2 veckor sen. han har alltid varit mitt stöd att ta mej ut, eller ta över när jag inte klarat. han gör fortfarande grymt mycket, far på BVC och fixar dagis osv trots jobb, och det är så sjukt uppskattat. men det låter ju också mej "stänga in mej själv" ist för att ta tag i mina demoner.. men jag jobbar på det! och jag tror att du kommer att ta dej dit också, så småningom.. inte bara för din egen skull utan för ditt välmående och din familjs skull! jag hoppas du får en bra kontakt på psyk som kan stötta, trösta och peppa dej ordentligt! :)
Jag förstår dig... Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och vad folk tycker och tänker om en ska du inte bry dig om. Så länge du mår bra och gör det DU orkar.
So what om du missar lite grejer här och där... huvudsaken är att du finns. Och att Anders hjälper och förstår dig. Håll hårt i han.
//Maria
Skicka en kommentar