Jag försöker och försöker och försöker. Men känns knappt lönt. Ingen reagerar.. ingen peppar.. jag behöver det, gör inte alla det?
Fick Alicia att bjuda hem oss till mina föräldrar på grillning på lördag, bad A att bjuda hem oss på fika till hans föräldrar nästa vecka, bjöd precis hem oss till min bror m familj imorgon.. Jag försöker verkligen ta mig ut ur mitt skall, min trygghet…

Har bestämt mej för att jag verkligen vill ha medicinering, ngt lugnande så paniken kanske inte blir lika stark när jag gör dom här grejerna. Nu mår jag skit både innan och efter. Dagar.
Bara en dagislämning.. och det borde jag ju blivit van vid tycker man. Hjärtat bankar nästan hål i bröstet på mig, svettas som en gris, blir yr och ser prickar.. och är livrädd att någon ska prata med mig mer än nödvändigt när jag lämnar. Funderat på att klistra fast en stor gul lapp på jackan med texten “prata inte med mig..”…

Längtar till den 15e när vi ska fortsätta, när jag ska be om att få komma vidare. Endast samtal ger mej ingenting. Skitnervös inför besöket på sjukhuset samma dag.. både för att sitta i väntrummet, för att göra undersökningen och för vad den visar. Hoppas den jävla stenen är borta nu! Den andra med för den delen.. öööh.

Sådär, fått skriva av mej litta…