I förmiddags kom barnens kusin Victor och hans föräldrar på besök och hjärtat ställde sig och gräddade pannkakor av smeten jag vispade ihopa. Till barnen blev det gröna pannkakor
Massa lek och skoj, och lite konflikter, och time-out för Alicia.. men inget som inte hör till vardagen. Eftersom jag har problem att sitta och äta vid ett köksbord, så placerade jag mig i vardagsrummet medan de andra åt i köket. Och ja, det känns konstigt.. men så är det. Det är inget som “går över” efter tre besök hos kuratorn. Jag har gjort stora framsteg på väldigt kort tid, och risken finns att om det går för fort… så trillar jag tillbaka.. kanske ännu längre ner. I förregår gick vi på promenad hela familjen.. har inte hänt på lååååång tid på grund av hur jag mår. Igår gick vi igen. Jag tvekade först eftersom jag inte mådde helt hundra, men vi gick först ner till dagis och lekte och sen upp till kyrkan. Så lång runda har vi inte tagit tillsammans sen.. snart två år tillbaka.

Har fått kommentarer både här, på fb och irl om varför det är A som skolar in Alicia på dagis, varför jag inte var med på visningen av lägenheten och varför jag aldrig följer med på kalas och hem till folk.
Har ni helt missat att jag är sjuk? Läs då här, här,  här eller varför inte på här? Tycker inte det är snällt att inte ta reda på vad sjukdomen/arna innebär och bara dra egna slutsatser…
Troligtvis har jag i flera år, länge, pressat ihop känslor och händelser i en pytteliten bägare inom mig, och nu rann det över och bägaren sprängdes. Det handlar om sjukdomar, svek, otrohet, lögner, dödsfall, missfall m.m.. saker som är svåra att bearbeta själv när dom kommer en efter en i en intensiv period. Först ville jag inte erkänna att det hade med detta att göra eftersom jag tyckte att jag då var svag. Men är det konstigt egentligen? Jag har inte ens hunnit landa mellan händelserna förrän det kommit nya. Och det som faktiskt är tyngst just nu, det är oron för om våra barn kommer bli helt friska eller inte, oron gnager i mig.. dag som natt.
Nu har jag accepterat att det är som det är, och jag tar det i den takten det känns bra. Jag tvingar inte mig själv att åka på ett kalas bara för att X kan bli sur om jag inte kommer. Nu handlar det om mig. Ska jag kunna gå på fler kalas över huvud taget i framtiden, vilket är mitt mål, så måste jag få ta det i min takt.. även om det innebär att andra kanske inte tycker det är kul att jag inte är med.